Prekariatet

Alla känner vi någon som har en osäker anställning. Antingen är det oss själva, en nära vän, syskon eller skolkamrat. Det kallas ”projektanställning”, ”sommarjobb”, ”vikariat”, ”provanställd”, ”tidsbegränsad anställning” och många andra saker.

Vad de alla dessa anställningsformer har gemensamt är att vi under dem arbetar till låg lön, inte sällan på obekväma tider, och dålig arbetsmiljö. Ofta så får vi höra rena lögner om att om vi inte sköter oss, inte klagar och jobbar på så kan vi få sparken, indragen lön eller få jobba på rasten.
Trots att de som köper våran arbetskraft oftast inte har rätt att göra som de gör, så genomförs hoten utan protester. Arbetskamraterna är rädda, de stora facken är ovetande eller ovilliga och själv, ja vad vet du egentligen om dina rättigheter? Hur ska du kunna göra någonting åt det här själv.

En sak ska du ha klart för dig. Du är inte ensam. Vi är många och vi blir fler. Varje vår så tar tusentals studenten och kastas ut i ett stormigt hav av arbetslöshet, osäkra anställningar, socialbidrag och skuldsättande högskoleutbildningar.
Tillsammans så kan vi använda de höga vågorna till vår fördel, de som bestämmer blir alltid rädda när folket under dem ställer krav och samarbetar.
Jag har hört många historier om ungdomar som vågat ställa krav och fått igenom dem bara för att deras chefer blev så chockade. De är inte vana vid att slå ner uppror bland arbetskraften, det finns ingen erfarenhet bland de bratslynglar som just fyllt 28 och fått ett chefsjobb av farsan.

Samma sak gäller de arbetslösa. Det finns ingen handlingsplan om hur arbetsförmedlingen och företagen som utnyttjar den för att få gratis arbetskraft ska göra om de som söker arbete sparkar ifrån och ställer krav.

Bara vi vågar stå på raka ben, tillsammans, så kan vi driva igenom vad som helst. Osäkra anställningar ger osäkrade arbetare.

Lånat från Omsorgaren, http://www.omsorgaren.wordpress.com/