Det personliga är politiskt

”Jag skulle vilja skrifva en hel lifshistoria för dig, men om man tänker på sin egen, då har man alla arbetares historia på en gång.” Hjalmar Wång

Experterna, dom intellektuella

Det är ett ständigt problem och något att fundera över, akademikers (och intellektuella i allmänhets) funktion i klasskampen och i ett framtida självförvaltande samhälle. Det är intressant för mitt liv, eftersom jag kanske kommer slå in på en naturvetenskaplig bana. På så sätt kanske jag försöker reda ut vilken roll jag kommer att ha i mitt liv.

Säkert är att samhället i högre och högre grad kommer att få förlita sej på ett nätverk av experter: det finns så mycket infrastruktur och så mycket att veta i vårt samhälle att vissa människor måste ägna hela sina liv i en speciell gren av produktionen, direkt eller indirekt. Det går inte att ha en vision för samhället som inte tar med expertkunskaper i planen. Problemet är bara att dagens bild av vetenskap, expertis och deras roll i samhället är så sammankopplade med den funktion dom för tillfället utövar att forskare kan framstå som direkta representanter för klassamhället.

Vilken funktion utövar då experterna i dagens samhälle? För det första så är det inte bara en yrkesroll som alla kan inta; arbetsdelningen i vårt samhälle är sån att vissa personer är experter, livet ut och som livsstil. Dom får då självklart mer tid att ägna sej helt åt hållfasthetslära, kemi, statistik eller vad dom nu gör. Men dom får också vissa intressen som springer ur deras yrkesroll. Akademiker har helt klart högstatusyrken; lönen är (i slutändan) hög, respekten är stor, de utför en uppgift som ofta faktiskt innefattar storskalig planering av produktion och därmed i viss grad av autonomi i arbetet (gäller särskilt för forskning). Det påverkar deras självkänsla och deras intressen – akademiker biter ifrån och kan hävda sej med sitt språk, sin respekt och sin lön. Det är fullkomligt naturligt för intellektuella att hävda sin egen betydelse, trots att samhället skulle haverera även utan t.ex. textilarbetarna.

Men jag tycker inte att intellektuellas roll i klasskampen är så enkel som att dom hävdar sina intressen på dom ”vanliga” arbetarnas bekostnad. Det gäller för många grupper idag (som jag redan skrivit om), inte minst den breda gruppen män!

Men män har precis som akademiker i grunden samma situation som andra arbetare. Dom har inte kontroll över sitt arbete och sin arbetsplats (i själva verket så styrs forskare och den akademiska miljön allt mer), annars skulle det inte läggas så stora insatser på att utveckla t.ex. massförstörelsevapen. Det är inget fundamentalt som hindrar tänkande människor från att inse sina gemensamma intressen trots olika hög lön och status. Och intellektuella har mycket att bidra med i en revolutionär rörelse – det är framför allt inte dom intellektuella som utgör socialismens demokratiska problem, det är deltagandet av hela samhället i att forma socialismen. Precis som tryckare, förare, sömmerskor eller lärare har bidragit till den revolutionära rörelsen så har också intellektuella bidragit. Marx och Engels lämnade värdefulla bidrag; men egentligen inte mycket större än dom spanienfrivilliga som dog i kampen för ett frihetligt socialistiskt Katalonien. En varning är att för att överbrygga den här klyftan mellan arbetare och akademiker så måste allas lika inflytande tas på allvar. Det krävs en stark, självständig (och kanske ibland arbetarseparatistisk) rörelse för att integrera intellektuella i en social rörelse. Och det är säkert så att intellektuella inte naturligt har samma bestämdhet och styrka i sitt engagemang som t.ex. dom papperslösa, helt enkelt på grund av sin motivation. En stark arbetarrörelse katalyserar däremot, som vi vet av erfarenhet från 30-talet, en stark kulturell och intellektuell utveckling och ett värdefullt intellektuellt engagemang i klasskampen.

Kanske är det bästa sättet att idag förstå konflikten mellan arbete och kapital att tänka sej konflikten inom sej. Varje företag är underkastat konflikten i form av arbetsköpare som tvingas och drivs av kapitalets intressen och arbetssäljare som drivs av arbetets intressen, det självständiga kreativa arbetet. Den konflikten finns även inom dej, du säljer ditt levande arbete för din överlevnad samtidigt som du drivs av en egen drift att göra något meningsfullt, ta egna initiativ. Även i experterna finns denna konflikt, i kanske lika hög grad som i ”vanliga” arbetare.

Akuhujan tar upp maktstrukturerna runt ofrivilliga graviditeter,  Trotten om Karl Roves avgång. Ilse-Marie om föraktet för svaghet – framtidens melodi.  Se även Postverket, en underbar sida för postisar. Petter lämnar sitt bidrag till karensdebatten.

3 kommentarer»

  Tankar från lagret « Omsorgaren wrote @

[…] Planekonomen bloggar om klasskampens nördar, Akuhujan om sjukskrivningar precis som jag förut, Petter […]

  Which side are you on, boys? « Petter Partikulärt wrote @

[…] På konflikt; Slutstadium, Marcusen, Syrran, och Vida Latina. Läs även omsorgaren och planekonomen. Andra bloggar om: LO, flexibilisering, […]

  Tankar från lagret « Vardagspussel wrote @

[…] Planekonomen bloggar om klasskampens nördar, Akuhujan om sjukskrivningar precis som jag förut, Petter […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: