Demokratisk planekonomi!

29 juli 2007 kl. 8:18 e m · Arkiverad under arbetsplatsen, ekonomi, klass, matematik, materialism, planekonomi, samhällsdynamik, vardag

Här kommer den utlovade recensionen av ”Arbetarråd och ekonomin i ett självförvaltande samhälle” av Cornelius Castoriadis, India Däck Bokcafé Förlag 2007 – eller snarare en genomgång av det som boken satte i rörelse.
Att jag läste boken samtidigt som jag hade ett mycket slitigt och dåligt sommarjobb gav mej utmärkta möjligheter att se och överväga Castoriadis resonemang. Jag måste säga att boken lämnade mej med en mycket fördjupad förståelse av vad både arbete och arbetarkamp egentligen är.
Boken är i korta drag (bokstavligen) en saklig, praktisk och probleminriktad introduktion till ett samhälle som på alla områden står under folkets demokratiska kontroll – socialismen. En liknande bok i samma ämne är Michael Alberts ”Parecon – Livet efter kapitalismen”, Ordfront. Båda böckerna går övertygande igenom mycket likartade modeller för ett självförvaltat samhälle – i stort sett konstruerade runt arbetarråd organiserade i federationer. Böckerna täcker däremot helt olika områden, och kompletterar i stort sett varandra. Det Castoriadis inte beskriver när det gäller praktiska, inte minst nya tekniska möjligheter går att hitta hos Albert, där däremot arbete i sig tas upp ganska ytligt. Castoriadis bok analyserar arbete och dess roll i kapitalismen noggrant, och utgår sedan från sina slutsatser i sina förklaringar av dom olika samhällsfunktionerna i socialismen.
”För arbetarna är historiens slutgiltiga problem ett vardagsproblem” menar Castoriadis och pekar på arbetsplatsen (och resten av våra liv) , där ”ordergivare” skiljs från ”ordertagare”, resultatet av en samhällsstruktur som betraktar människors arbete som en vara. Men människan är ingen vara, utan kapabel att sköta sina angelägenheter som ett ekonomiskt subjekt, inte som ett objekt. Detta skapar en permanent konflikt där större delen av ordergivarnas verksamheter, stora delar av statens och företagens byråkrati och resurser, går åt till att pressa tillbaka våra försök att motstå varuformen. Samtidigt skulle vi alla dö om ordertagarna gjorde precis som dom blev tillsagda – riktigt arbete kräver kreativitet och självständighet, något som ordergivaren alltså samtidigt måste tillåta begränsat. Kapitalismen är alltså både inkonsekvent och ineffektiv, då den motverkar vår spontana självförvaltning och samtidigt är beroende av den. Kapitalismen fungerar inte! Något som går att märka i vårt dagliga arbete.
De största poängerna som C. presenterar tycker jag gäller arbete och teknologi. Han påpekar att båda dessa faktorer dömts ut av socialister som i sig negativa företeelser. Men han menar att det inte är teknologin eller vetenskapen i sig som är dålig – det är den kapitalistiska teknologin, själva urvalet av de apparater som vid ett ögonblick kan produceras och vidareutvecklas styrs av kapitalismens förvrängda behov. Ett samhälle av arbetarråd kommer därför att långsamt, djupt och stadigt förändra teknologins alla uttryck genom att använda tekniken som ett hjälpmedel åt människorna istället. T.ex. så används maskiner idag för att påföra en jämn och hög takt i vårt arbete – för att kontrollera oss. Socialistisk teknik skulle anpassa sig efter människan istället (eller åtminstone efter mänsklighetens behov).
På samma sätt är arbete negativt endast i ett kapitalistiskt samhälle – tydlig delning av jobb och fritid är ett tecken på en högt utvecklad kapitalism. Idag är arbetet motsatsen till liv, motsatsen till lycka och mening eftersom vårt arbete är obegripligt, absurt, tråkigt, destruktivt och främmande för oss. Men trots det är arbete en del av våra liv – vi är levande varelser gjorda för att uträtta saker och njuter av meningsfull aktivitet. Arbetet har sen urminnes tider varit grunden för social samvaro. Det är denna del av vårt liv som vi saknar, som ger oss ångest och som tar ifrån livet en stor del av dess mening. Arbetarråden skulle återföra meningen med arbetet och göra det till en meningsfull social aktivitet samt förena intellektuellt och praktiskt arbete i varje bransch så att vi får chans att utveckla alla våra möjligheter.
Sen presenterar C. ett självförvaltande samhälle byggt på arbetsplatser som förvaltas av arbetarnas direktdemokratiska råd. Råd som utser verkställande kommittéer och representanter till högre s.k. branschråd som ordnar ekonomin i en hel bransch genom konferenser, kommittéer, ekonomisk samordning och kommunikation. Branschrådens representanter sammanträder sedan på landsomfattande nivå och samordnar en hel ekonomi.
Nyckeln till denna organisation är sållning av information; att ekonomin kan beräknas, simuleras, förenklas och allmänt presenteras för människorna och råden är livsviktigt eftersom ingen kan fatta relevanta beslut utan alla fakta. C. föreslår inrättandet av en planfabrik – en arbetsplats (eller snarare flera) vars uppgift är att ur omfattande ekonomisk statistik sålla fram det relevanta och presentera detta, samt föreslå ett flertal rimliga planer för ekonomin (utifrån rådens ekonomiska diskussioner). D.v.s. en fabrik som sköter räknejobbet åt arbetarråden och ser till att ekonomin fungerar (detta är inte samma sak som att styra ekonomin). Det rör sig alltså om en form av demokratisk planekonomi, men planen används här bara som stomme för ekonomin och justeras under tiden av arbetarråden. Den är också delvis lokalt bestämd genom förhandlingar mellan råden.
Och så lite tekniska detaljer: idag är planekonomi i högsta grad genomförbart – det kräver matematiskt användandet av [dynamiskt uppdaterande] matriser (i mycket stora skalor, med matriser med lika många kolumner som produkter i ekonomin) samt differentialekvationer (för beskrivningar av relationer mellan produktion och konsumtion av enskilda varor) och upprepande algoritmer (iterationer) för mycket stora beräkningar som inte kan göras exakt inom rimlig tid. Läs mer på http://sv.wikipedia.org/wiki/Planekonomi. Kvantdatorer, som i sin slutgiltiga form har förmågan att beräkna längst många miljardtals vägar i samma processor och sedan sammanföra resultatet, skulle passa uppgiften perfekt. Det är uppenbart att socialismens framtid är högteknologisk och C. talar sig varm för ett samhälle där intellektuella (som han menar är under liknande villkor som arbetarklassen) själva kan utveckla sina respektive specialistyrken utan kapitalistisk styrning.
Jag kan inte rikta mycket kritik mot själva utgivningen, för som inledningen påpekar är Castoriadis vision inte helt modern utan ska ses som en inspiration. Han talar sig varm för likalön men talar mycket lite om vad uppdelningen i intellektuella och mekaniska jobb innebär för demokratin. C. förespråkar ett samhälle där konsumtionen tas ut med polletter och säger mycket lite om hur offentlig konsumtion ska skötas. På dessa områden rekommenderar jag Alberts bok, som presenterar en lösning för konsumtion utan pengar, styrd av råd av konsumenter. Men vill du förstå vad socialismen innerst inne är och alltid strävat mot – läs India Däcks utmärkta lilla introduktion!

Direktlänk