Det personliga är politiskt

”Jag skulle vilja skrifva en hel lifshistoria för dig, men om man tänker på sin egen, då har man alla arbetares historia på en gång.” Hjalmar Wång

Klasskampen är arbetarklassens negation

Jag har alltid velat leva ett lugnt och tryggt liv, ett ”normalt” liv. Jag vill i många avseenden bara ha ett jobb, vänner och ett trevligt och välstädat hem. Jag vill framstå som en samhällsmedborgare som respekteras. Men det är ett faktum att jag ofta stöter på droger, psykiska sammanbrott och alkoholism, vilket är vardagsmat för unga och säkert kommer bli allt vanligare. Jag tycker inte det är trivialt, jag tycker verkligen att det är ett problem. Eller snarare, det är inte problemet men det är ett tydligt tecken på att något händer – jag tolkar det som att min generation fortsätter sin väg mot social underordning. Det är ett faktum att våldet likaväl som alkoholen och drogerna leder till en stigmatisering. En mycket stor grupp ungdomar stämplas som förlorare och ställs utanför samhället.

Det vi inte får glömma är: vi är inga offer, vi är subjekt med egna viljor – med en gemensam vilja. Klasskampen handlar om våra liv, det är våra liv (och självklart resten av samhället) som är objektet för vår klasskamp. Om vi ser på våra liv så ser vi oftast en samling spillror, ett nervsammanbrott. Det är följden av ett liv i osäkerhet och underordning, utan framtid. Men vi kan ta kontroll över våra liv och göra dem bättre, och jag tycker det är något som vi borde göra. Jag ser det inte som en individuell lösning, tvärtom. Om vi ska ta oss ur alkoholismen och utanförskapet så är det något vi gör tillsammans, vi är inte starka nog ensamma! Dessutom är det något politiskt – vad finns det för anledning för oss att inte sjunka djupare ner i förnedringen om inte något bättre hägrar? Det är ett nödvändigt steg på vägen till att bedriva klasskamp i stor skala att rycka upp oss. På samma sätt som vi stärker våra förorter bör vi stärka vår generation – det ligger ingen livsstilism i det! Tvärtom är det romantik att göra droger, opolitiskt våld, småkriminalitet eller annat patetiskt till något värt att försvara. Det sänker oss, stigmatiserar oss, splittrar oss och vi måste komma ihåg att vi strävar mot en framtid där vi alla kan leva gott och respekteras. Kom ihåg att arbetarrörelsen är arbetarklassens själva motsats, arbetarklassens sätt att upphäva gränserna för vad den är genom att ta kontrollen!

7 kommentarer»

  Francisco d’Anconia wrote @

”Det vi inte får glömma är: vi är inga offer, vi är subjekt med egna viljor – med en gemensam vilja.” – jag hoppas att du ser paradoxen. Ett gäng subjekt med en gemensam vilja är till slut bara ett kompromissande kollektiv, det är omöjligt att bygga ett samhälle på premissen att alla alltid vill exakt samma sak. Därför leder socialismen bara till diktatur och förtryck och individens totala underordning. Visst bör ni rycka upp er, men inte genom att kasta stenar och kräva att få del av andras inkomster, utan genom att göra nytta så att andra är villiga att betala er för era arbetsinsatser. Någon måste skapa resurser, och vem ska göra det om ni hade tänkt att lägga beslag på dem utan att erbjuda en motinsats? Var finns incitamenten för arbete i ert samhälle, vem ska betala?

  Howard Roark wrote @

Vad är det för något som säger att vi inte kan klara av att rycka upp oss som individer, utan att vara beroende av en klass eller grupp?

Någonsin tänkt att problemen kanske har ett annat ursprung än den s.k. alienation som Marx uttryckte var och förmodligen än idag hade sagt är orsaken?

  planekonomen wrote @

Svar på ovan: ”Ett gäng subjekt med en gemensam vilja är till slut bara ett kompromissande kollektiv, det är omöjligt att bygga ett samhälle på premissen att alla alltid vill exakt samma sak.”

Det är inte frågan om att vi inte är subjekt. Helt klart är vi biologiska varelser konstruerade med egna viljor. Men de högre funktionerna hos människor är deduktion och socialitet. Arbetande människors liv är alla lika, något som självklart påverkar sociala varelser och får dem att utveckla gruppbeteenden. Vi förstår också medvetet att vi måste hålla ihop, något som förstärker gruppen. Vår gemensamma vilja är inte vår enda vilja, men det är något som förenar oss. Det är det enda som ger oss hopp att vi inte ska behöva leva våra liv som slavar, och därmed det enda som ger oss en sann anledning att inte förfalla i total apati. Har du känt det så har du känt det, annars inte!

Ja, mitt resonemang är baserat på marxism, som är en riktning i ekonomisk vetenskap, precis som nyliberalism. Förutom att marxism lyckats mycket bättre med att förklara orsakerna till ekonomiska skeenden. Nyliberalismen koncentrerar sig på militärdiktaturer, tortyr, invasionskrig och slaveri för att hålla pli på massorna. Sovjet var inte ett exempel på tillämpad marxism, det var ett exempel på socialdemokrati parat med fascism och autokrati.

  Francisco d’Anconia wrote @

Du blandar ihop systemen, det är socialismen som innebär slaveri eftersom den inte erkänner individens rätt till självbestämmande. Sen fattar du inte att liberalism inte handlar om att alla ska isolera sig och leva i total ensamhet, tvärtom. Alla rationella människor inser att samarbete är bra, men socialismen ger dig inte chansen att bestämma VEM du ska samarbeta med, istället föses du in i kollektiv för att någon har bestämt att ni alla har samma mål, vilket är felaktigt. Jag har garanterat inte samma mål som du, så varför ska jag tvingas att interagera med dig? Jag vill inte ha med dig att göra eftersom du säkerligen inte kan skapa något värde för mig. Det är ingen som tvingar dig att leva som slav i ett liberalt samhälle, du kan göra precis vad du vill. Vill du starta ett företag och ge bort det till de du anställer så gör det, vill du vara självförsörjande bonde så var det, men tro inte att du ska kunna leva på andras bekostnad som en parasit.

Att du försöker få det till att den marxistiska synen på ekonomi är överlägsen den liberala är inte bara patetiskt utan även lite sorgligt. Lite som att tro på Gud snarare än Darwin.

  planekonomen wrote @

Du förväxlar klasskamp och socialism. Klasskamp måste nödvändigt föras kollektivt eftersom det helt enkelt innebär en strävan att ta sig ur en gemensam situation. Socialism är i min och mina vänners tappning helt enkelt folkmakt, d.v.s. demokrati inte bara i riksdagen utan också på arbetsplatserna, och då talar jag inte om partidiktatur utan om direkt deltagande ekonomi.
Det stämmer att vi inte har samma intressen, du och jag. Det kallas klasskamp – om du står i vägen för min klass så skjuter jag dig, och jag menar allvar. Nazisterna har rätt i sitt hat mot den rådande ordningen, och jag har mer gemensamt med dessa förvirrade arbetarungar än med liberalerna. Och det är sagt som ett bevis på hur mycket jag hatar borgare, inte som en kommentar om vad jag tycker om nazister. Det är en skarp klyfta – konflikt – mellan oss och borgarna, och jag är inte ens intresserad av att dom ska förstå den.

  Francisco d’Anconia wrote @

Du hatar inte ”borgare”, du hatar alla som är bättre än du och som bidrar med mer till samhället. Du hatar att du måste anstränga dig för att få vad du vill, istället är du beredd att döda för att stjäla det andra har skapat. Det är ingen som förnekar att du skulle tjäna på att vara en tjuv och parasit, men du ska kanske fundera över det moraliska i det, samt i det rationella att skapa en ekonomi utan incitament.

  omsorgaren wrote @

”Vad är moral?
En rättskänsla som av överklassen disciplinerats i avsikt att narra underklassen till ett stillsamt levnadssätt

Är moralen nedlagd i människans natur från begynnelsen?
Visst inte! Den förändras efter klimat, jordmån och överklassens gottfinnande”
– Strindberg 1884

Det är lustigt hur rätt den gamla kvinnohataren hade ibland.
Fattar du inte Francisco att det är det fåtal som lever på profit skapad av andras arbetare som är parasiterna? Förstår du inte att vi skiter fullständigt i om du anser att vår ”moral” är dålig när vi kämpar för bättre villkor eller helt enkelt bara ett drägligt liv?

Jag kan försäkra dig om att mina arbetskamrater visserligen skulle ljuga dig rakt upp i ansiktet om du ställde direkta frågor rörande deras lojalitet mot företaget, deras moral under arbetstid och fritid osv. Det enda som får oss att lägga rätt mutter tillsammans med rätt skruv i rätt påse och senare paket är vetskapen om att VI får mer arbete på händerna om det blir fel för ofta. Vi skiter fullständigt i om en fabrik i Förenade Arabemiraten (ja, jag har packat grejer som ska dit, balt! Speciellt om nästa jobb ska till haninge) får fel reservdelar eller inte.

Det är det som är felet med kapitalismen, ingen som arbetar VILL att saker ska fungera för att samhället gynnas av det (under kapitalismen är i och för sig majoritetens eventuella vinning på kapitalistens profithunger bara en positiv konsekvens) utan för att de själva inte får någon lön om jobbet inte görs (och allt vad det innebär), får skäll av chefen, lägger mer arbete på vänner inom samma produktionslinje osv osv.

Som det ser ut nu så är det hot, tvång och hunger som driver världen framåt. Inte framåtanda, intresse och glädje.
Vi inom omsorgen har det bra, vi kan åtminstonde se ett egenvärde i vårt arbete. Vi tar hand om människorliv. Sjuka, gamla, unga, alla måste de ha vår hjälp och det vet vi. Därför har inte omsorgen och vården brakat ihop ännu.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: