Det personliga är politiskt

”Jag skulle vilja skrifva en hel lifshistoria för dig, men om man tänker på sin egen, då har man alla arbetares historia på en gång.” Hjalmar Wång

Ett försök att förklara mig

Om jag skriver allt jag vet om mitt liv just nu här, så kanske jag mår bättre och ni kanske förstår mer av mig och er själva. Det är bara bra.

Jag har funderat på var det började – första året i skolan kände jag mig som en av alla andra. Jag hade inte många problem. Jag lekte på gården med dom andra barnen, jag slogs till och med. Men redan innan puberteten blev jag av någon anledning delvis utstött eller så var det jag som stötte ut mig själv. Inte för att inte många andra blev det på olika sätt. Jag gick i villabarnens skola i Sundbyberg, och jag förvånas fortfarande undermedvetet av att jag fick det stigma jag fick när jag var en av de få som inte bodde i villa och inte åkte bort på loven. Kanske var det mitt intellektuella arv, mina föräldrar, eller bara slumpen.

Efter första klass hade jag tagit rollen – någon som gick lite vid sidan av men ändå fyllde en roll i gruppen, fast utan alla privilegium som det innebär. En liten bit Ovanför och dömd till ensamhet. Tyvärr känns det som att den rollen skulle ha krävt lite mer livslögner från min sida. Fast det kanske är så att ingen någonsin kan uppfylla sin roll? Det är lite för sent att ändra nu tänker jag. Jag bestämde mig i alla fal mycket tidigt för att dom andra hade fel och att jag stod över dom och skulle syssla med vetenskap. Det är en av dom dummaste saker jag tänkt, men dom tiggde om det.

Det är av dom här anledningarna som jag tror att jag är så analyserande. Det är som om jag inte ser verkligheten, utan bara de samband som orsakar allt och binder samman det. Det är inte medvetet, utan allt jag ser stelnar i Förståelse utan liv. Därför är det som om jag inte tror att jag kan leva livet, att jag är en Observatör.

Ett par år tillbringade jag i Sundbybergs största skola. Där blev det tydligt att de som hade haft villa gick på musiklinjen medan vi andra gick i värsta klassen på skolan. Jag fick väl någon sorts gemenskap med folk där, och jag lärde mig att röra mig på gatorna och inte bara sitta inne. Men mycket folk gjorde också mig illa och pekade ut mig (som vanligt för att jag gick lite vid sidan av). Jag slutade och började i en waldorfskola. Jag har inte analyserat klart vad det innebar för mig, men klart är att det gav mig ett starkare självförtroende och delar av den mur jag hade byggt mot andra bröts ner. Det är den bästa skolan jag har gått i.

Nu är jag avlämnad i verkligheten, och den liknar mer det jag fick uppleva i Sundbybergs skolor. Det var det största felet med min gymnasietid, den förberedde mig inte på att verkligheten inte är vacker och intressant, utan tvärtom mördande tråkig och en plats där du trycks allt djupare ner i skorna för varje dag.

Jag önskar bara att jag inte hade gått utanförskapet till mötes, inte drömt om syssla med vetenskap, utan bara levat. Jag hade så gärna inte velat se det här luftslottet falla samman – det har mycket lite samband med mitt nuvarande liv. För varje dag förstår jag mer av var jag kommer att hamna, men precis som alla andra verkar jag inte bry mig om mitt liv utan försöker fly det på alla sätt. Det som gör mig glad är att ju mer av mina inre luftslott jag demolerar, verkar fler och fler människor prata med mig och förstå mig. Det här kommer att sluta bra, och dåligt.

No comments yet»

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: