Hej! Idag är det 40 år sen Che Guevara dog i strid mot kapitalismen. Han var visserligen en rätt tveksam figur på personligt och politiskt plan – men ändå en fantastiskt kraftfull symbol! Låt oss se symbolen och glömma alla trätor socialister emellan.

Nu har jag både flyttat och skaffat ett till jobb! Så jag passar på att flytta på nätet också! Från och med nu kommer ni att kunna läsa mina inlägg på Omsorgaren. Eftersom jag och två till av mina vänner har börjat jobba i omsorgen passar vi på att slå oss samman i en blogg – förhoppningsvis kommer den att bli ett riktigt kraftpaket! Med hjälp av självundersökningar och erfarenhet ska vi nog snart börja dra lärdomar från förskolan. Men som sagt, bokmärk Omsorgaren, där kommer det att hända saker framöver! Snart kommer också mitt första inlägg där.

Tack kära läsare för en fin tid! Fortsätt läs och försök förstå er omvärld, era liv och den förändring som måste börja snart!

Jag vill slutligen passa på att tipsa om Ilse-Marie som skriver det vi alltid vetat om Miljöpartiet!

Det finns inte ”vanliga människor” och socialister – och det finns verkligen inte ”riktiga socialister” och ”sossar”. Det myllrar av ”konventionella” som bedriver kamp mot samma mål som vi, ibland utan att vi eller dom förstår det (eller vill förstå). Det gäller för oss alla att förstå att ”radikalitet” bara är en fernissa. Vad som är relevant är ju inte att jag är ”radikal” – det som är relevant är att jag gör rätt sak vid rätt tid. Hur kan det komma sej att konsumenter av vänsterkultur, ibland med överraskande förvirrade åsikter och bakgrund, tillåts representera arbetarsträvan mer än Claudio på Konsum och Vera på vårdhemmet eller t.o.m. mer än erfarna radikala arbetarorganiserare. Varför får klimataktivister jubel så fort dom demonsterar vid en flygplats några dar medan fackliga avtal som sluts över hela världen totalt ignoreras, trots att dom ofta är av betydligt större vikt för vår framtid. Det handlar inte om att vänsterkulturen är dålig i sej (även om många av dess inriktningar bokstavligt talat är sjuka), det handlar mer om att vi måste försöka övervinna våra olikheter och olika traditioner. Jag har stort hopp till alla dom papperslösa flyktingarna i Sverige, varav det finns många erfarna socialister som bara väntar på att få börja kämpa med oss på allvar. Jag hoppas också på min egen generation, att vi ska vara erfarna nog att reagera på rätt sätt vid rätt tillfälle.

Slutstadium om ordningsbetygen, Omsorgaren om skolstarten, Syrran om demokratisk tortyr, Ilse-Marie om EU-föredraget och Petter riktigt saftigt om kapitalismens regelbundna och oundvikliga krascher. Jag borde börja pinga technorati och intressant.se, men orka. Jag ägnar redan så mycket tid åt annat, jag tror jag får dra ner på mängden inlägg och satsa på lansering istället. Ju mindre man säger desto mer substans, förhoppningsvis.

Jag tänker när jag tänker på alla dom här att dom alla är mina föräldrar, våra föräldrar. Och vi, barnen, måste vara tacksamma för att dom faktiskt kämpade på, lade grunden för dagens situation (som faktiskt är en positiv situation). I belöning tror jag dom förväntar sej att vi ska fortsätta där dom slutade. Som en kamrat och väns farmor formulerade det (ungefärligt) efter att hennes man, fackligt aktiv, hade dött:

”Jag hoppas att ni i alla fall en gång blir verkligt fria.”

Eller som en annan fackligt aktiv sa til mej, apropå Jönköpings elevsyndikat:

”Ni får skynda på, ni förstår ni har hela livet framför er – men vi äldre har inte tid att vänta på revolutionen!”

Så låt oss göra dom en tjänst, det förtjänar dom verkligen.

Igår fick jag veta att jag inte fick mitt jobb, så nu väntar antagligen ytterligare några veckor arbetslöshet innan jag hittar nåt. Jag är glad för attentatet mot Kimmunen, det har tidigare visat sej framgångsrikt med sådana kampanjer mot Sverigedemokrater, men Petter verkar inte lika glad. Trotten påpekar att sverigedemokraternas framgångar självklart har ett bredare ursprung, nämligen bristen på en Riktig Vänster. Dom ljuger skriver om Septemberalliansen, kanske ett alternativ i längden? Något som hur som helst tar ungefär 80% av min tid just nu. Läs Slutstadium om mångkultur och Jordräntas 10-i-topp-lista på bästa samhällsbyggnaderna någonsin.

Wanja, en guling.

Facket misslyckas med att dra till sej ungdomar, läste jag i DN idag. Vad kan det bero på? DN säger det, och ändå inte. Unga har inte råd och ser inte vad facket skulle kunna göra för dom. Och det är inte bara en fråga om informering – det är en fråga om vad LO befattar sej med, vad fackets roll är. Förbundens ledningar är noga med att påpeka sitt samarbete med näringslivet och tar få riktiga politiska konflikter. Istället reducerar dom sin roll till att påpeka skamfläckar på arbetsplatserna som kan snyggas till för en rimlig kostnad av arbetsköparen. Dom går öppet ut med att dom finns där bara för att trygga våra rättigheter.

Men kära LO, vad är anledningen till att unga ska gå med i facket och engagera sej om er enda uppgift är att se till att lagar efterföljs? Det borde rimligtvis vara rättsväsendets uppgift. I och med den nya och växande gruppen anställda i visstids- prov- och timanställningar (liksom svartjobb) så har näringslivet hittat ett billigt sätt att fylla luckor i produktionen. De stora fackförbunden är helt tagna på sängen, det finns inget sätt för dom att ha kontroll över dom nya arbetsförhållandena med samma medel. Och eftersom LO och andra vägrar tänka om och organisera dessa osäkert anställda, studenterna och inte minst dom papperslösa (illegala invandrare m.fl.) har dom förlorar spelet och skapat ett 2/3-delars samhälle. Om facket vägrar ta strid för förändrad lagstiftning så har det spelat ut sin roll och kommer att fortsätta minska i inflytande.

Det dom stora fackförbunden skulle behöva göra är att organisera alla grupperna i dom nya anställningsförhållandena och även dom papperslösa. Alla dessa grupper är livsviktiga för ekonomin och får betala kostnaderna för arbetsköparna när fackets medlemmar ska ha mer.

Invandringspolitiken ÄR felaktig – det skapar en klass av löneslavar utan rättigheter och med oacceptabla löner, en exploatering som är samhällsnödvändig men som kan försiggå på grund av dubbelmoral och ignorans. Tiotusentals människor berövas ett värdigt liv och en framtid. Rasism och diskriminering är frågor som facket också borde ta upp som konkreta ekonomiska frågor – dom ska inte få splittra oss, spela ut oss mot varandra och pressa våra löner bara på grund av hudfärg eller kön! Och slutligen är studie- och arbetslöshetspolitiken en ren bidragspolitik till utsugningsföretag.

Genom att pressa ersättningarna och strypa billigt bostadsbyggande sparar man inte bara in på en växande grupp svaga, man polariserar dessutom bostadsmarknaden ännu mer, vilket gynnar dom rika och missgynnar dom fattiga. Arbetsköparna kan köpa sin arbetskraft billigare än någonsin, för du är tvingad att ta i stort sett vilket (i realiteten ofta vilka) jobb som helst. Det sägs att i ett liberalt samhälle så finns det oändligt många potentiella jobb. Jajamen, det gäller bara att hitta dom, det kallas entrepenörskap! Man kan få jobba som springpojke, levande reklampelare, budbärare, mattskakare, ja vad som helst. Bara ersättningsnivåerna pressas så det blir tillräckligt billigt att anställa dej. Resten av lönen kan ju staten få skjuta till, så att vi alla får betala för att lönerna inte är tillräckligt höga att leva på!

Och jag glömde det viktigaste: dom papperslösa är en politisk kraft att räkna med! Det handlar om tiotusentals som inget hellre vill än att hjälpa till i den svenska lönekampen om vi bara visar dom lite solidaritet! Samma sak gäller oss unga – ni har fått se Osynliga Partiet, ni har sett upproren i Paris, ni har sett år av socialistiska ansträngningar – men ni har verkligen bara sett början! För vad är några tusental autonoma i jämförelse med över en miljon svenska unga!

Petter skriver om samma sak, Ilse-Marie förklarar alliansens tillbakagång med deras aktivitet istället för deras inaktivitet. Omsorgaren skriver jävligt bra. Marcusen berättar om kaos och liberalism i friskolevärlden. Syrran reder äntligen ut USA-hatet som aldrig funnits där, men jag tror att tanken behövs reproduceras ett antal gånger till. Slutstadium dissar moral runt knullkompisar (dah?).

Säkert är att samhället i högre och högre grad kommer att få förlita sej på ett nätverk av experter: det finns så mycket infrastruktur och så mycket att veta i vårt samhälle att vissa människor måste ägna hela sina liv i en speciell gren av produktionen, direkt eller indirekt. Det går inte att ha en vision för samhället som inte tar med expertkunskaper i planen. Problemet är bara att dagens bild av vetenskap, expertis och deras roll i samhället är så sammankopplade med den funktion dom för tillfället utövar att forskare kan framstå som direkta representanter för klassamhället.

Vilken funktion utövar då experterna i dagens samhälle? För det första så är det inte bara en yrkesroll som alla kan inta; arbetsdelningen i vårt samhälle är sån att vissa personer är experter, livet ut och som livsstil. Dom får då självklart mer tid att ägna sej helt åt hållfasthetslära, kemi, statistik eller vad dom nu gör. Men dom får också vissa intressen som springer ur deras yrkesroll. Akademiker har helt klart högstatusyrken; lönen är (i slutändan) hög, respekten är stor, de utför en uppgift som ofta faktiskt innefattar storskalig planering av produktion och därmed i viss grad av autonomi i arbetet (gäller särskilt för forskning). Det påverkar deras självkänsla och deras intressen – akademiker biter ifrån och kan hävda sej med sitt språk, sin respekt och sin lön. Det är fullkomligt naturligt för intellektuella att hävda sin egen betydelse, trots att samhället skulle haverera även utan t.ex. textilarbetarna.

Men jag tycker inte att intellektuellas roll i klasskampen är så enkel som att dom hävdar sina intressen på dom ”vanliga” arbetarnas bekostnad. Det gäller för många grupper idag (som jag redan skrivit om), inte minst den breda gruppen män!

Men män har precis som akademiker i grunden samma situation som andra arbetare. Dom har inte kontroll över sitt arbete och sin arbetsplats (i själva verket så styrs forskare och den akademiska miljön allt mer), annars skulle det inte läggas så stora insatser på att utveckla t.ex. massförstörelsevapen. Det är inget fundamentalt som hindrar tänkande människor från att inse sina gemensamma intressen trots olika hög lön och status. Och intellektuella har mycket att bidra med i en revolutionär rörelse – det är framför allt inte dom intellektuella som utgör socialismens demokratiska problem, det är deltagandet av hela samhället i att forma socialismen. Precis som tryckare, förare, sömmerskor eller lärare har bidragit till den revolutionära rörelsen så har också intellektuella bidragit. Marx och Engels lämnade värdefulla bidrag; men egentligen inte mycket större än dom spanienfrivilliga som dog i kampen för ett frihetligt socialistiskt Katalonien. En varning är att för att överbrygga den här klyftan mellan arbetare och akademiker så måste allas lika inflytande tas på allvar. Det krävs en stark, självständig (och kanske ibland arbetarseparatistisk) rörelse för att integrera intellektuella i en social rörelse. Och det är säkert så att intellektuella inte naturligt har samma bestämdhet och styrka i sitt engagemang som t.ex. dom papperslösa, helt enkelt på grund av sin motivation. En stark arbetarrörelse katalyserar däremot, som vi vet av erfarenhet från 30-talet, en stark kulturell och intellektuell utveckling och ett värdefullt intellektuellt engagemang i klasskampen.

Kanske är det bästa sättet att idag förstå konflikten mellan arbete och kapital att tänka sej konflikten inom sej. Varje företag är underkastat konflikten i form av arbetsköpare som tvingas och drivs av kapitalets intressen och arbetssäljare som drivs av arbetets intressen, det självständiga kreativa arbetet. Den konflikten finns även inom dej, du säljer ditt levande arbete för din överlevnad samtidigt som du drivs av en egen drift att göra något meningsfullt, ta egna initiativ. Även i experterna finns denna konflikt, i kanske lika hög grad som i ”vanliga” arbetare.

Akuhujan tar upp maktstrukturerna runt ofrivilliga graviditeter,  Trotten om Karl Roves avgång. Ilse-Marie om föraktet för svaghet – framtidens melodi.  Se även Postverket, en underbar sida för postisar. Petter lämnar sitt bidrag till karensdebatten.

Vår syn på verklighetens grund påverkar teorier i alla vetenskaper. Den traditionella bilden av verkligheten i fysiken är en rymd fylld av ting som utvecklas i tiden enligt matematiska formler. Einsteins bidrag till fysiken är, mycket brett formulerat, att betrakta verkligheten geometriskt. Relativitetsteorierna gör det möjligt att förstå verkligheten som relationer mellan saker. Det ger oss en bild av verkligheten som ett nätverk i rum och tid av saker och deras relationer till varandra, rumtiden. Det går att förstå gravitationen helt som kraftfältlinjer genom rumtiden och deras inbördes relationer (hur dom är tvinnade med varandra, precis som i knutteori). Vilket i sin tur antyder att resten av krafterna och hela fysiken kan förstås som geometriska relationer. Det är där kvantfysiken kommer in, för kvantfysiken förutsätter i själva verket att världen är uppdelad i bestämda bitar, kvanta, och därmed måste ju världen bestå i dessa bitar och deras relationer till varandra. Det gäller bara för fysikerna att hitta en teori som är geometrisk och bara refererar till bestämda enheter och deras relationer (inte till någon mystisk rymd eller tid, för allt sånt hör inte hemma i en modern fysisk teori). Först då kan kvantfysiken och relativitetsteorierna förstås på gemensam grund.

Vår värld består av elektromagnetiskt sammanbundna atomer. Vi lever också i såna förhållanden att stora grupper atomer kan behålla form och funktion. Vi är därför vana att betrakta världen som bestående av ”saker” och vi bygger vår världsbild på det. Men egentligen finns ju inga saker; saker åldras, nöts, förstörs och nybildas hela tiden omkring oss. Vi byter ut alla våra celler i vår kropp ett par gånger i livet. Organisk materia förstör och nybildar strukturer i sej på millisekunder. Och på partikelnivå dyker partiklar upp och försvinner nästan direkt efteråt, när dom fyllt sin uppgift. Tingen är illusioner, det är händelserna som är beständiga i det stora hela. Vi tänker för mycket som i en dator där allt har fasta platser och lagras i form av data. Men världen består av processer, av procedural kunskap (även datorer). Mer om det senare.

Världen består av ett nätverk av händelser, som länkats samman med varandra med hjälp av matematiska regler. Det finns ingen rymd och ingen tid och inga saker, bara dessa händelser. Det är den slutgiltiga lösningen för att förstå tiden; tiden och rummet är aspekter av hur händelser kopplas till varandra. Detta innebär också att det finns en ”enklaste sak som kan hända”, ett ”kortaste ögonblick” (kallas ibland tydligen Jiffy, lustigt nog) och en ”minsta längd”, men det kräver kvantfysiken. Processerna övergår i varandra genom avgränsade geometriska omvandlingar, och omvandlingarna måste vara enkla och ”naturliga” och kunna motiveras mycket bra eftersom systemet ska kunna ”motivera” sej själv, det ska inte kräva existensen av några strukturer utanför sej utan bara ”vara” i sej själv. Den här strukturen är och måste vara oerhört abstrakt, eftersom det är själva den enkla grunden till vår komplexa verklighet. Om den inte var enkel skulle den inte förklara sej själv.

Händelserna utvecklas på ett sånt sätt att rent statistiskt så minskar ordningen i universum med tiden, entropin ökar med tiden. Det är det som är själva tidens gång, om det finns någon. Varje process innebär automatiskt ett visst mått av entropi. Men varje händelse överför också en viss minsta bit information till nästa händelse, på det sättet att händelsens plats mellan en händelse och en annan kan ge oss kunskap om händelserna innan. På det sättet fungerar hela världen som en dator, eftersom alla processer kan ses som ”beräkningar” som har processerna innan som indata – information är en fundamental sak. Vi människor har bara lärt oss utnyttja rätt sorts följd av processer. Även vi består ju av information som överförs av händelser på speciella vis. Hela världen som vi förstår den består av överföring och lagring av information. Vi får hoppas på att den process som kapitalismen är snart övergår i nästa!

Miljömupparna tömmer stadsjeepar, nästan lika roligt och nyttigt som att sparka ut tänderna på brats (som rimligtvis måste vara ett större miljöhot med tanke på sättet dom lever och dom investeringar dom gör). Petter verkar däremot gilla tok-roligt folkligt motstånd. Såväl Jordränta som Ilse-Marie och Omsorgaren spyr galla över socialstyrelsen. Nazisterna är rädda för förgiftat snus. Dom ljuger tröttar ut oss med Pariskommunen. Läs också syrran, trotten och under täcket.

Livet är i kapitalismen (och i patriarkatet, som självklart efter så lång tid nästan sammansmält med det förra) uppdelat i två rätt ologiska och patriarkalt baserade områden: den privata sfären, som inkluderar vår fritid, vår transporttid, vårt hemarbete och våra läxor, och den allmänna sfären som innefattar allt Viktigt som vårt Yrkesarbete och vårt höga Politiska Kall. Händelser och fenomen i den allmänna sfären är det enda som nämns i den allmänna sfären, och på samma sätt med den privata sfären, i stort sett. Politik rör bara den allmänna sfären, som överhuvudtaget är den enda viktiga när det gäller bestämmande (reserverad endast för män och rika). Privata frågor som hur jag ska ha tid att sköta hushållet samtidigt som jag jobbar eller hur jag ska ha råd med SL-kortet är privata frågor (privat som i privat konsumtion) och min ensak! Men i själva verket är gränsen självklart konstruerad (av människor, inte av Gud).

Det går (lite raljerande skrivet nu) att inneha olika hackordning i de två sfärerna. Du kan t.ex. vara högsta hönset på jobbet men ändå få slava i köket när du kommer hem (inte för att just det gör mej särskilt upprörd). Eller så kan du hålla din familj i terror och själv bli slagen på jobbet. Olika människor föredrar olika sfärer av den här anledningen. Jag och dom allra flesta av mina vänner har skitjobb (en del av dessa studerar), en del går på a-kassa eller på folkhögskola. Vi har det så klart oftast bättre i vår privata sfär än i den offentliga, där vi behandlas som smuts. Jag hör många som lite skämtsamt drömmer om att bli hemmafruar eller sjukpensionärer (!). Det är så klart för att vi känner oss helt brända i den offentliga sfären som vi tycker så!

Men låt oss se bortom vår personliga situation. För dom flesta yrkesarbetande ser situationen ut ungefär så här, i olika hög grad. Det bildas en uppfattning om att våra liv ser ut så att jobb, arbete och kanske t.o.m. verksamhet i allmänhet är helvetet på jorden (vilket stämmer för lönearbetet som princip). Att politik inte har något med våra liv att göra och inte kan förbättra nåt för oss (vilket stämmer om man avser riksdagspolitiken, men inte den riktiga politiken som finns överallt utanför den). Att myndigheter och lagar är onda (vilket kan verka så i ljuset av historiska exempel). Men dessa uppfattningar är falska, eftersom dom tar fenomen i kapitalismen och sen generaliserar utifrån kapitalismens begrepp, utan att ens definiera dom. Uppdelningen i privat och allmänt får självklart dom underlydande och arbetande att ta avstånd från det allmänna, där dom alltid är underordnade. Såna tankegångar har fött det allmänna hatet mot arbete, och vi drömmer om en värld där arbetet fullständigt mekaniseras. Vi drömmer om fler och fler saker och upplevelser, och menar att här ligger lyckan. Men vi får inte glömma att kapitalismens uppdelning av livet i två delar är falsk. Arbetsplatsen innehåller också gott om njutningsfyllda och meningsfulla uppgifter, bara det att dom är ojämnt fördelade mellan dom anställda och att vi alltid är underställda en kraft som inte låter oss sköta vårt eget arbete, som driver oss att bekämpa vårt arbete istället. Jag ser ständigt tendenser på arbetsplatsen inte bara att organisera sig, utan också att göra ett bra arbete – så länge det går att skönja någon som helst mening med det vi gör. Det finns gott om högutbildade som ägnar större delen av sina liv åt sitt jobb och verkligen gör insatser trots att dom bränner ut sej utan att få inflytande för det.

Så jag tror att vi verkligen är beroende av att arbeta, att vara verksamma. Det är en konstruerad barriär mellan arbete och fritid, särskilt som fritiden är en lång räcka av behagliga aktiviteter med oss själva och med andra. Vi är som gjorda för självförvaltning helt enkelt. Ges vi möjlighet vill vi ta ansvar över våra egna liv och bidra till samhället på ett deltagande och kreativt sätt. Men det faktum att vårt arbete är ett lönearbete gör våra liv till ett helvete, det förtar glädjen med livet helt enkelt, eftersom vi aldrig någonsin kommer att få uppleva ett meningsfullt arbete som vi själva kontrollerar. Jag är övertygad om att ni känner samma sak, innerst inne. Det är själva livets upplägg, att en så stor del av livet ska vara meningslöst och att resten ska vara så flyktigt och särskilt från vartannat, som plågar oss. Vad är meningen med ett någorlunda bekvämt liv om vi inte kontrollerar det själva? Inte undra på att vi tar livet av oss, vi har ju inget att leva för som det är nu. Låt oss ändå inse att det inte är verksamhet i sig som är problemet – något som driver oss in i hjärndöd hedonism (sinnlighet). Vi är inga djur, vi är kultur – vi är varelser som strävar och arbetar framåt för en gemensam framtid. För att citera Dan Berglund:

”Må vi en gång få drömma i sång och poesi, och arbeta i glädje och förening”

 Slutstadium ger lite vinklar på våldtäkt och de splittrade verkligheterna bakom dem som liberalerna inte verkar kunna förstå. Läs Ilse-Maries enkla och raka om Reinfeld. Akuhujan visar att kvinnors ekonomiska valfrihet är en politisk fråga även när det gäller prositution. Syrran ger en liten påminnelse.

Jag inser hur mycket skolan betyder för arbetslivet. Det är där vi lär oss alla dom koder, alla beteenden som är skillnaden mellan att bli en ”duktig” eller en ”dålig” elev. Är du en ”duktig” elev som jag var så sitter det i – länge. Kanske hela livet. Jag har en sjuklig respekt för auktoriteter och jag verkar vara blind för orättvisor, ser bara andras rättigheter men inte mina egna. Det är inte lätt då när man är tvungen att faktiskt få ändan ur vagnen för att förbättra sin arbetssituation. Många tänker inte på att det är ett aktivt val att organisera även den mest ”spontana” formen av klasskamp på arbetsplatsen – att det inte allmänt anses så är en följd av klasskampens marginalisering idag. Och för mej, som suttit i tusentals möten och faktiskt ägnat mej en hel del åt klasskamp på andra områden, är det fortfarande svårt och onaturligt att kräva min rät på min arbetsplats. Vilket självklart är pinsamt. Tur är att jag har viss förståelse hur en arbetsplats fungerar, vilket gör att jag kan släppa ifrån mej en del kvicka och insatta kommentarer om cheferna t.ex.

I mitt jobb är vi sällan fler än två som står och pratar tillsammans, men idag var vi ett gäng som stod och pratade och kom fram till att vår arbetsledare var en riktig duktig viktigpetter. Hon sätter sej på oss och säger hela tiden åt oss hur vi ska göra vårt arbete, samtidigt som hon vilar upp sej minst lika ofta som vi gör, pratar och dricker kaffe. Vi kom överens att om hon försökte säga åt nån av oss igen hur vi skulle göra vårt arbete skulle vi säga ifrån, och om hon inte fattade då skulle vi påpeka att hon latar sig. Det rör på sej, åtminstone. Det ska bli spännande i höst, och jag väntar på det nya anställningskontraktet där jag hoppas att SAC ska kunna säga sitt, för vår ordinarie fackföreträdare är en riktig guling.

Ideologin bakom båda är totalt inkonsekvent. Den överlever bara genom att inte bli ifrågasatt. Queerfeminismen (i praktiken, jag kritiserar i mindre grad den akademiska teorin bakom) och Gringo-antirasismen är totalt icke-materiella och icke-politiska fenomen, som jag måste ta avstånd från som materialist. Båda sysslar med att definiera och särskilja (i positiva termer) och stärka artificiella grupper som ”queerpersoner” eller ”blattar”. Att dom tror att det är det viktiga beror på att dom fått för sej att problemet är ett ”rättighetsproblem”. Dom tror (eller agerar som om dom trodde) att det bara var en fråga om att få tillräcklig respekt, att det inte finns några sammanhängande orsaker utan bara om allmänna fördomar. Istället för att se att det finns krafter i samhället som ställer dom utanför dom normala, och att det viktiga är att bekämpa dessa krafter. Rasism och homofobi är inga rättighetsproblem – det är problem som rör social sammanhållning.

Som materialister bör vi självklart inte blanda in moral eller livsstil, prioritera att ”känna stolthet och samhörighet” eller falla för nedsättande synsätt på breda befolkningslager. Vi konstaterar bara att det finns gott om fördomar i breda befolkningslager och att rasisters politik går framåt i arbetarklassen. Att breda grupper har svårt för homosexuella. Istället för att som liberalerna bara förneka alla sorts orsakssammanhang bakom problemen som t.ex. rasism och homofobi ställer till med och låtsas att det ligger ren ondska bakom, försöker vi förstå problemen och lösa dom.

Det största problemet rör sammanhållning. Att späda på en bild av invandraren som en tydligt avskiljd grupp i en marginaliserad förort förvärrar bara utanförskapet (som självklart påförs utifrån), att poängtera individuell sexuell utveckling framför gemensam ekonomisk kamp, det är inga banala saker utan det som hindrar oss från att ens ha vettiga rörelser som förstår vad som behöver göras åt integrationspolitiken eller hur hatbrott ska bemötas. Det är också tendenser som avlägsnar oss från varandra och framför allt försvårar fackligt samarbete, trots att vi alla är likadana. Ingen av oss är konstiga, det är borgarna som är konstiga!

Slutstadium toppar med ännu mer om Pride, Omsorgaren skriver om dom eftertraktade stoppen i industrins produktionskedja. Om ni behöver få ytterligare bekräftelse på klassamhällets existens så kan Petter erbjuda det. Red Metal snackar taktik och gummisnoddsprincipen, och Samhällsfeber tipsar om demonstrationen ALLA ska på.