Nu kommer jag bli präktig, överse med det. Jag vet att jag bara skriver idiotiska pk-saker men det hjälper mig att samla mina tankar och förhoppningsvis era egna.

Något som jag tycker att jag stöter på gång på gång i arbetslivet och i politiska diskussioner är den här fantastiska förmågan att kompromissa med andras villkor till förmån för sina egna. Bittra pensionärer rackar ner på unga och invandrare i sina insändare, tuggumituggande ungar spyr galla över gamla stötar och mobbade arbetskamrater, män kastar skit på kvinnor och så vidare i all oändlighet fram och tillbaka. Fackförbund, föreningar, enskilda och partier vänder sig till vissa grupper och utestänger andra med sina speciella typer av elitism.

Till och med när de stora LO-förbunden uttalar sig så vänder de sig mot varandra, frågan verkar snarare vara hur smulorna ska fördelas mellan de olika förbunden än hur vi tillsammans ska få ut mer. Det ena förbundet säger sig vara mer värt än det andra, och när klimatet är så, tycker jag inte det känns vidare konstigt att IF Metall vänder sig mot kvinnopotter (som kanske inte gynnar just dem lika mycket). Nästan överallt verkar förändringar bara kunna ske på det här stympade sättet – genom att vi tar av varandra, slåss inbördes, stjäl och motarbetar. Det är nästan bara en skalskillnad mellan LO och inbrottstjuvarna i dina kvarter.

Uppdelning har alltid varit sättet att splittra oss. Ammunition från fabriker på andra sidan jorden tränger in i våra kroppar, företagen ägs från en annan kontinent, produktionen löper genom tusentals olika vägar och delas upp tills ingen enskild del verkar ha inverkan på produktionen. Det är uppdelningen som är det viktiga, de komplicerade orsaksförhållandena som gör kapitalismens väv stryktålig.

Det vi behöver är en intelligent, flexibel och tidlös kultur av fullkomlig arbetargemenskap och internationalism. Det duger inte med den perversa arbetarromantiken, åka till Palestina, kasta stenar i Rostock eller att rita en förtryckstriangel på ett papper, vi måste få ut vårt budskap på många fronter i populärkultur. Vi måste lära oss att förstå, samarbeta och uppskatta gamla, unga, män, kvinnor, ”svennar”, ”invandrare” o.s.v. Fördomarna är tomma, det finns ingenting bakom dem. Om vi förstår de ekonomiska orsakerna till att män beter sig som svin, att rasismen frodas o.s.v. så blir dom förståeliga (jag förväntar mig ingen moralism här, människan är knappast traditionellt god). Vi måste sedan inrikta oss på orsakerna och i övrigt försöka göra allt vi kan för att minska våra splittringar.

Och slutligen: det tusenfalt bespottade medelklassiga/elitistiska slagordet ”Internationell solidaritet – Arbetarklassens kampenhet” är missförstått. Kampenhet syftar inte på jepparna som skriker, det handlar om enheten i vår kamp men det är tydligen för svårt att förstå.